Den lärande skogen

Vi tog oss en tur till skogen idag igen.

Det är liksom svårt att hålla sig därifrån...

- Får jag följa med idag?

Det är härligt att våra turer ut i naturen inte är något som bara fröknarna vill. 

Alla trivs där!

Och när vi kommer fram så börjar genast lärandet.

Med leken som redskap förstås!

För att naturen erbjuder sådana utmaningar på ett naturligt sätt.

Inte heller här driver fröknarna.

Det behövs inte.

Det är en naturlig process.

Men vi uppmuntrar! :)

Såklart!

Idag blev det mycket matematik och teknik. 

- Vilken pinne är längst?

- Min!

- Nej, min!

- Vems är längst? (frågan riktas nu till fröknarna)

Men innan någon fröken hinner svara (de är lite saktfärdiga de där Vipanfröknarna...;))))...

... ligger redan pinnarna på marken och arrangeras noggrant för att mätningen ska ge ett rättvist resultat.

- De är precis lika långa! 

När det var avgjort kunde leken fortsätta.

Andra jobbade i liiiiiiiiite större format...

- Den är lika lång som kyrkan!

Vad skulle alla pinnarna användas till?

Jo - det byggdes nästen. Till fåglarna. 

Ja - vad ska en Vipa leka om inte att de är fåglar. ;)

Och...

... så apor.

- För länge sedan var vi apor.

Ja.

Så hörs ropet.

Någon har gjort en upptäckt!

- Kom får ni se! Ett svampträd!

Minsann!

- Det är förmultningssvampar!

Det är våra Vipor det. :)

- Titta! Man kan se hur den äter där. 

Kalla fakta!

Men mitt i allt kan vi också se det sköna...

- De ser ut som regnbågsfärger. Och så ser de så mjuka ut. Där på det svarta. 

- Prickiga svampar!

Naturen är vacker.

Och fantastiskt! :)

Så - mitt i skogen på en sten händer det.

Ni har kanske sett spåren av barnens "frökenlistor" både hemma, på hyllan och på gården när ni hämtar?

De har ju länge varit intresserade av att skriva våra kära Vipor. 

De skriver och skriver och skriver.

Namn.

Bokstäver.

De fyller en funktion.

Det är viktigt.

Men - ni vet de där frågorna som en vill ha svar på?

Hur?

Vad?

och framförallt

När?

De låter sig inte svaras på fullt ut med bara bokstäver.

Det måste till nåt mer... 

- Jag ska gå hem halv tre idag.

Ser ni?

Nej, bokstäverna har hen inte gjort själv... Men det har sina randiga och rutiga skäl. 

Vi ville lära oss att skriva "tjocka" bokstäver och fick lite hjälp.

Det är inte heller det viktiga just nu.

Men ser ni att det står precis halv tre?

Jo.

Det är en trea - även om den kanske liknar en femma för någon som har skrivit siffror i många år.

Men inte ens det är det viktiga.

Det är det som står före trean.

En halv cirkel.

Halv tre.

Vi kan lova att även en Vipanfröken ryser lite av välbehag när sådant händer!

Men det var inte slut där.

- När ska du gå hem?

- Klockan tre.

- Hel tre?

- Ja.

Nu ser ni det, eller hur?

En hel cirkel framför trean.

(och ett eget försök att skriva de "tjocka" bokstäverna)

Kände ni rysningarna också? :)

Då har vi verkligen börjat intressera oss för och förstå symbolers funktion i kommunikation.

Precis som läroplanen säger.

Hemma på Vipan finns nu en ny vägg att fundera kring...

Nu får vi se vad som händer sedan.

Men vi har inte lämnat skogen riktigt än.

Vi hann njuta lite av lugnet som en bara kan hitta när en...

... hittar en glänta i skogen och får vara ensam där.

Vi älskar att vara tillsammans på Vipan.

Men ibland är en stund att vara tillsammans med sig själv också viktig.

Det är då magin händer.

Ibland i samspel.
Ibland i lugnet efteråt.
Ibland är det en kombination.

Vad som väntar imorgon är fortfarande ett oskrivet blad.

Vi ses då.

Här.

Där.

Eller båda?