Det var nog tänkt att vi skulle ha påsklov på Vipan den här veckan. Bara göra lite vad som faller oss in...
Men det är ju så - att det inte är så "bara". Det händer nästan alltid något väldigt viktigt när en ger sig själv tillåtelse att bara vara. Om en bara är vaken förstås!
Och hör...
Idag lekte fyra lite påsktrötta Vipor på baksidan av huset.
Ja... det kostar på att åka till Blåkulla om ni inte visste det! ;)
De var helt ifred och en fröken höll sig lite på avstånd.
Inte störa och inte förstöra som vi säger i naturen... :)
Leken flöt på. Regler förhandlades och godkändes. Turtagning i sin prydo.
En fröken myste lite på det och tänkte "vad bra det går"...
Då!
- Här! Vill du lukta på maskrosen?
- Nej, det vill jag inte!
Men det är ju ganska roligt det där skojet...
Ni vet - när en böjer sig ner för att lukta på blomman och så sprätter den som håller i den iväg själva blomman rakt på näsan på den som luktar.
Jätteroligt!
I alla fall om det är en själv som är den som håller i blomman.
Eller är med på att en vill lukta.
Eller tittar på...
Annars - inte så roligt!
Det blev vi varse nu.
- ÅÅÅÅÅHHH!!! Jag ville ju inte!!!
- MEEEN! Jag skojade ju bara!
Det var då det magiska hände. Som en dröm.
En frökendröm! :)
Men i förlängningen ska ni se att det i allra högsta grad blir en barndröm också.
En människodröm! <3
Helt utan inblandning av vuxna tar en av "åskådar-Viporna" initiativet - och faktiskt ansvaret - att få de nu lite uppretade (eller missförstådda?) Viporna att förstå hur det som hänt uppfattats av den andre.
Bara det är stort!
Men det blir större...
- Vänta. Kolla här. Vill du ha den här pinnen?
- Ok...
- Nä! Det får du inte, svarar hen med tillgjort retsam röst. Så kändes det. Förstår du?
- Du måste säga förlåt, säger den andra "åskådaren".
- Ja. Du ser. Han blev ju ledsen.
Lite jobbigt blev det.
För både den ene och den andre.
Och kanske även lite för den tredje och den fjärde.
Det är ju inte heller lätt när en själv inser vad som måste göras men inte de som måste göra det.
Är det bekant? ;)
Men.
Efter lite lock och pock så kom det.
- Förlåt!
Inget stort tårflöde.
Inga hårda ord.
Och framförallt - inga knuffar, puffar eller slag.
Och ingen fröken som medlade.
De visste själva hur de skulle göra!
Och...
... en fröken stod tillräckligt nära för att synas men tillräckligt långt bort för att de skulle känna att de tryggt kunde pröva sina konflikthanteringskunskaper själva.
Stort.
Jättestort!
Att det sedan blev diskussioner om superhjältar är ju inte konstigt.
Snarare logiskt.
Närmast självklart!
- Det finns inga superhjältetjejer.
- Jo! Det finns det!
- Men inte många!
Är det så?
- Men hur vet man att det är en superhjälte egentligen?
- De har ett vapen och de kämpar mot det onda.
- Jaha... Men jag förstår inte - måste de ha ett vapen då?
Ni kommer ihåg diskussionerna vi har fört om pirater och deras munnar?
Har de munnar?
Kan de prata?
Om de kan prata varför skjuter de på varandra då?
Vi tror ju på att ifrågasätta.
Vara lite normkritiska.
Eller mycket.
Om det går...
Och oftast går det ju.
Och då bör en ju!
Hur ska vi annars få stopp på konflikter som är långdragna och infekterade?
Krig som aldrig vill ta slut?
Våld på fotbollsmatcher.
Död på fotbollsmatcher...
... om vi inte ger våra barn verktygen att hantera olika åsikter med sina ord?
Ord.
Bästa!
Nu blir det väldigt mycket ord här också.
Men...
Ibland är det nödvändigt.
Nu var det dags att pröva en annan kommunikationsform.
Tecknandet.
Tecknandet kommunicerar tankar väldigt bra när orden kanske inte räcker till...
Såklart gör vi det tillsammans.
En bild.
Men många tankar.
Vi började med en bild av en Superhjälte-fröken.
Vi pratade om vilka egenskaper som hen skulle behöva.
Hen pratar kompisspråk.
Det symboliserades av hjärtan som flödade ur munnen...
Näsan var ganska stor - för att hen skulle kunna känna lukten av blod.
Det låter kanske som en klassisk superhjälte...
Men - i den ena handen hade hen en handduk - för att kunna torka upp blodet.
Och i den andra ett plåster. ;)
Det finns mycket att säga om detta.
Men det får nog komma i ett uppföljande inlägg.
Men lyssna hemma om ni hör att det pratas om superhjältar där också.
Utmana lite ni också!
Sprid kraften av en kram.
En boomerang som träffar med godhet.
Plocka fram en blyertspenna och släpp loss tecknaren i dig!
Tillsammans med ett barn kanske? :)
Det är befriande.
Blyerts lyfter fram handlingen.
Kommunikationen.
Strunta i att teckna sådant som ska bli något om det känns bättre.
Det har vi gjort så mycket...
De flesta av oss känner nog inte att vi gör det så bra heller.
Och det är inte bra för tecknarkraften.
Teckna känslor.
Teckna musik.
Teckna medan ni pratar.
Det blir vad det blir.
Oftast ett gott samtal...
Vi ses imorgon.
Här.
Där.
Eller båda! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar