Idag har vi pratat. Väldigt mycket! Och det leder framåt.
Jo, vi vet också att det finns vissa som alltid pratar mycket på Vipan. Hen hanteras så gott det går... ;) Men - det är något med atmosfären i vår grupp. En kan titta in och tänka att "Ojsan, här var det kaos!" Mmmm... Jo... Men så händer det saker!
Ibland (eller ganska ofta ;)) kan det hända att en går hem och känner sig rejält trött. Vi jobbar hårt - både barn och vuxna - med att lära oss hur en är när en är tillsammans. Och det är så roligt! Ni har ju varit med oss en stund nu så ni vet - att granne med kaos bor kreativitet. Och där det finns kreativitet där sker det utveckling. Utveckling så vi knappt hinner med i svängarna.
Just nu, när vi börjar hitta strukturer som passar oss, lugn och en trådände att hugga tag i, så kan vi så sakteliga börja jobba med att slutföra, hitta ordning och reda och att ta ansvar. Så idag har vi rensat upp i det där mjölkkartongsslottet som ju aldrig blev något riktigt slott (i förstörda vuxenögon) - men ändå tjänade sitt syfte.
Det var en idé som kom från barnen. Vi utforskade den. Gav den en chans. Så var vi nöjda. Det är så det fungerar. Allt behöver inte alltid bli något för att ge något. Det är nog den största lärdomen vi tar med oss från gårdagskvällen på konstmuseet. En kan göra saker bara för att. Det som händer inuti en människa är inget som syns. Åtminstone inte direkt. Men att få utforska sin kreativitet utan att värderas... Tänk att få uppleva det! Det får era barn. Så alla hopknycklade papper och pinnar och små trådar som kommer hem - försök att bara se. Bejaka känslan som fanns när det skapades. Det kan komma storhet ur det. Och med all säkerhet självkänsla. Det är inte att förakta!
När slottet var rivet konstaterade vi att det finns verkligen inget skräp. Allt kan användas igen! I det som revs hittades siffror, bokstäver, kuddar, hus, stolar (som höll att sitta på!) och diverse annat. Till slut beslöt vi oss ändå för att låta allt få börja om från början.
Så...
Nu har vi börjat bygga på världen! I all enkelhet... ;)
Vi gör det tillsammans. Världar byggs väl just så? Den bästa av världar i alla fall. Det fick bara flyta på. Barnens tankar fick visa vägen. Även det en inspiration från igår. En kan tycka att det ser ut som ingenting. Men det är alltid något!
Så det som började med...
... båtar och...
... rymdrakteter...
...slutade (nej... det är inte slut!) med att...
... vi börade bygga en värld. Hur ser den ut? Och ganska snart kom vattnet in i bilden...
- Vi gör ett hav.
- Jag vill också göra hav.
- Det finns många.
- Om du limmar här så limmar jag här.
Och det blev morgon och det blev kväll den första dagen...
Och ganska snart blev det mer än hav...
- Jag gör en strand.
- Här ska Eiffeltornet stå!
Så går en tid.
Nya världsbyggare kommer till...
- Snart är jag klar med min trädgård. Den är här på gräset.
Nog kan en tydligt se att det är en trädgård?
- Jag ska limma en jättestor surfvåg här på havet. Kan du hjälpa mig?
Såklart!
Och så kan en ju inte glömma rymden...
- Kan vi inte göra en sol som hänger här? (pekar mot taket)
Det verkar väl rimligt?!
Tillsammans. Glöm inte det!
Rymdraketerna som vi började med behövde lite färg. Silver passar alltid!
Efteråt blev det tillfälle att jobba med efterarbetet av skapandeprocessen. Inte lika roligt kanske... Men nödvändigt. Ansvar ni vet... Och - det blev gjort! Penslarna måste rengöras. Paletten (nåja... burklocket ;)) måste tvättas. Penseln ställas på rätt plats. På rätt sätt. Så att det är roligt att fortsätta imorgon. För mig själv. Eller någon av mina kompisar.
Strax innan mellanmålet - mitt i rengöring och städning av ateljén (som håller på att förvandlas till ett fantastikrum - gymnastik för fantasin ni vet - ett fantastiskt ord!:)) - hörs upprörda röster från "mellanrummet". Där sitter ett gäng och spelar memory. Men reglerna är visst oklara...
- Nej! Det är inte din tur nu. Eller hur? Först tog jag ett par. Så var det hennes tur. Och sedan hennes. Men sedan tog hon igen. (någon tog sig friheten att när hen såg var paret låg - ta det helt enkelt) Det blir väl inte rätt? Eller hur?
Nej. Det blev ju inte det.
- Varför då, undrar hen som tagit saken i egna händer?
Bra fråga.
Det är ju klart att när en ser ett par - då vill en ju ha det!
Och så började vi reda i det...
Tärningen hjälpte oss att hitta turordningen. Det märks att de börjar bli stora.
När timmen började bli sen och mörkret (och regnet :( ) sänkte sig över oss valde vi att stanna inne. Några dansade och sjöng till julsånger (snart är det JUL!) i fantastikrummet...
... medan andra plockade fram broderierna.
- Jag ska sy runt. Jag vet hur man gör.
Frågor?
Nej.
Ja men då så. :)
Vi ses imorgon då!
Här.
Där.
Eller båda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar