Igår var stora rensardagen.
Och efter rensning kommer eftertanke...
Pedagogerna har inte startat upp så mycket nytt idag utan mer tagit ett steg tillbaka. Jobbat hem, som det heter i fotbollsvärlden. Försvarat målet (förtydligat och hållit på de gränser vi behöver ha för att leva tillsammans) i stort sett. Inte så mycket jobb framåt nu. Ibland måste en samla sig... för att ta sig framåt senare.
Vi har så sakteliga börjat jobba oss in i ateljén (eller fantasiksalen ;)) på allvar efter att ha ägnat ganska mycket tid åt att etablera verksamhet i "köket". Ateljén skriker efter lite eftertanke! Eller kanske "företanke"... Omtanke helt enkelt! Vi behöver landa lite i vårt skapande. Vad är det vi vill?
Självklart vill vi kreativitet. Och det finns ju - i överflöd! Men hur tar vi tillvara all kreativitet så att vi, utan att värdera det som barnen skapat, kommer bort från att den som är snabbast får (tar?) mest av nytt material? Detta utan att egentligen ha en större plan för det som ska göras än att se till att en själv får av nyheterna (om det är toarullar eller diamanter är nästan oviktigt i det här läget) och sedan ofta också jobbar på snabbt med materialet och lägger det i lådan för vidare transport hem? Till synes som några hopknycklade papper eller pinnar hopknutna med en tråd och kanske med någon fasttejpad kula som extra finess. Vi ska inte värdera det barnen gör. En får göra bara för att det känns... bra, roligt, lugnt, inspirerande eller vad det nu är. Men - det blir ofta rent slöseri med de resurser vi har både ur ekonomisk aspekt men kanske framför allt med tanke på miljön. Vi behöver en plan. Så nu är det det vi tänker på när vi ska ta tag i att styra upp den tredje pedagogen. Minns ni? Den tredje pedagogen - den pedagogiska miljön.
Som vanligt handlar det ju om att miljön ska vara tydlig så att den signalerar vad en får göra där. Och såklart är det jätteviktigt att både den "första" och "andra" och "fjärde" och "femte" pedagogen (ja, det är ju Vipanfröknarna... ;)))) är närvarande och kan utmana barnen att tänka vidare. Det är en balansgång det där. Att utmana utan att värdera. Utan att kväva den kreativa friheten. Utan att ta bort det egna uttrycket.
Håll med om att det är jättelätt att säga:
"Åh, vad fiiiiiint du har målat/byggt/skrivit... !!!"
eller
"Fint! Vad är det?"
Jättelätt!
För vi vill ju berömma.
Lyfta.
Vi gör det också. Fast vi vet.
Genom att säga att det är fint så säger vi samtidigt att någonting kan vara fult. Tur att det inte blev fult det du gjorde...
Och genom att undra vad det är som är byggt eller målat eller... så säger vi också att det är bra om det blir något som andra kan se vad det är. Och alltså bör en försöka se till att det en skapar blir något. Annars är det dåligt.
Nej.
Vi säger ju inte att något är fult eller dåligt.
Men det är så våra hjärnor fungerar.
Allas hjärnor.
En blir ju så glaaaaaaad om någon säger att en har gjort något bra eller fint. Det vill en ju ha mer av.
Så nästa gång... finns där lite prestationsångest.
Är det bekant? ;)
Kommer det här att bli bra?
Kommer de se vad det är?
Är det fint?
Kommer de tycka om mig?
Att bara få skapa (oavsett vad) fritt och bara få vara sin egen person och bli älskad för den en är...
Det är inte så lätt. Men ett av de viktigaste målen att sträva mot för oss alla.
För vi är ju alla unika.
Värdefulla.
Precis som vi är.
Oavsett vad vi gör.
Så nu tänker vi att vi ska jobba mycket mer på samarbetsprojekt i ateljén. Vi skapar tillsammans. Det vi gör blir vårt. Och därmed blir det inte så många saker att ta hem. För när något är klart - så kan vi göra ett val. Ska vi behålla det? Eller ska vi riva det och använda materialet på nytt till något annat? Allt kan ju ändå sparas på sätt och vis...
Tack och lov för digital teknik...
... ett enkelt tryck och allt är bevarat till eftervärlden. Eller pärmen! ;)
- Jag gör den inte så stabil så jag kan pyssla om den sedan.
Flera satsade på att bygga båtar av diverse återvinningsmaterial. Och så seglade skeppen på det stora havet...
Tillsammans.
- Jag gjorde Titanic!
- Nej! Där kan du inte gå. Det är ju vatten som forsar ut!
- Oj då!
Vid sidan av alla båtar och hav skedde ett stilla ensambygge. Allt till tonerna av finstämd klassisk musik...
- Jag har byggt en bana. Nej, gå inte här! (riktat till några som kliver över hela banan för att hämta saker till sin lek) Här ska bilarna åka.
Barnet reser sig för att, som pedagogen tror, hämta bilar. Men återvänder med två dinosaurier som börjar vandra banan fram. Kreativ frihet! :)
Här bodde dinosaruierna innan de började vandra vägen fram...
Annars har det målats och byggts en ansenlig mängd rymdraketer av mjölkkartongerna som en gång var ett slott. De ska sväva över vår värld tillsammas med solar, stjärnor och kanske ett och annat moln.
Vi lider inte brist på idéer som sagt var... ;)
Vi hann med en stund i idrottshallen också. Kämpade tills svetten rann... :)
Ja.
En vanlig dag på Vipan.
En unik dag.
För ingen är den andra lik.
Några av er har tagit helg nu och till er säger vi som vanligt
Trevlig helg!
Vi andra ses imorgon.
Här.
Där.
Eller båda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar