Det lackar mot jul

När en som bäst går omkring och tror att vi låter tiden bara gå. Att vi tar det lite lugnt (eller... ja...;)). Bara väntar på tomten. Ja - då händer det! Precis som det brukar, egentligen!

Barnen fångas av något nytt! 

Och så är det igång... 

Det är fåglarna som återvänder! :) 

Lärplattan är en stor inspirationskälla.

Vi använder appen Kvitter.

Där får en lära sig allt en vill om fåglar och deras läten och vanor.

- Fröken, får jag ta plattan?
- Ja, vad ska du göra?
- Jag vill titta på Kvitter.
- OK! Får jag vara med?
- Ja!

Så klickar vi oss snabbt fram och botaniserar bland arter och läten... 

Blåmesen är en storfavorit bland barnen.

Men idag tror vi bestämt att den fick konkurrens...

... av lunnefågeln!

Den är ju inte en av våra vanligaste fåglar vid fågelmatningen precis. ;)
Men någon råkade byta land medan vi klickade omkring och så vips...

... var vi i Norge!
Och där trivs lunnefågeln.

Vacker som få med sin stora färgglada näbb.

Men det roligaste av allt var nog ändå lätet...

- Den låter som en gammal farbror som skrattar!

Minsann! :)

Jamen... då blir en ju sugen på att måla!

Fram med kritorna!

Och så var produktionen igång...

- Jag har gjort en blåmes och en svartmes.

- Ja. Har du sett en svartmes någon gång?

- Nej! Finns de?

- Ja. 

Vi kollade det med appen såklart.

Den kvittrade vackert också.

- Åh, jag somnar... 

Ja, det är ju avslappnande med fågelsång. :)

En tornseglare dök också upp.

Och blåmesen igen!

En brun kärrhök!

(även om den var snarlik en örn... ;))

Men många var ändå mest sugna på att dokumentera lunnefågeln...

Ute började vi spekulera i hur vi på smidigaste sätt sätter igång vår fågelmatning. Eller ja... själva matningen är ju inget problem i sig. Men vi vill ju gärna kunna studera de små liven genom fönstret. Och då blir det lite knepigare. Tur att vi är lite filuriga av oss... Somliga mer än andra - och då pratar vi INTE om hen som pratar så mycket!  ;) Så vi ska nog kunna hitta på en lösning.

Annars hör vi av oss... ;)))

Vissa snickarkunniga föräldrar hann precis lämna gården när idé-sprutan satte igång. 

Klarade sig undan i rena turen kan en säga. 

Men vi vet var ni bor... ;)))

Nu ska vi fira jul!

Så nu ska vi ta det lugnt. På riktigt! 

Inga fler blogginlägg förrän vi drar igång igen i januari. 

Ha en väldigt, väldigt 

GOD JUL!

och ett 

Gott Nytt År!!!

Vissa av oss ses imorgon ändå.

Vi andra ses igen 2014!

Här.

Där.

Men förmodligen och förhoppningsvis båda!

Tillsammans

Det talas om att TV- och dataskärmar är de nya helgedomarna. Den nya tidens lägereld. Det är där vi samlas. Där vi känner samhörighet. Där informationen sprids.  Men också där vi passiviseras. 

Därför är många "rädda" för att den digitala tekniken tar plats redan i förskolan. "Ska inte barnen leka?" "De spelar ju redan så mycket..." "Ska de inte röra på sig istället?" Jo. Ja. Och jo... Fast kanske inte istället. Men också! För... 

Vilka av oss skulle idag klara att sköta det dagliga livet utan den moderna tekniken? En dag utan mobilen? Bara en sådan sak...

Tänk på hur det var på den tiden då datorerna var stora som hus, internet betraktades som en "fluga" och vi inte hade mobiltelefoner... Minns ni? Eller är ni för unga? ;)

Så snabbt har faktiskt utvecklingen gått att det under en tioårsperiod hände så mycket så att det som var ovanligt eller nytt en dag, 10 år senare var en självklarhet som vi inte kunde klara oss utan.

 

 Hur överlevde vi? Innan alltså? ;))) 

 

Nu är allt det - och lite till - en självklar del av vår vardag. På gott och ont räknar vi med att alla alltid ska vara nåbara. Att en förväntas kunna hitta alla slags information en touch bort. En kan tycka vad en vill... Men utvecklingen går framåt! Och vem vet hur livet och samhället, som barnen ska ta allt mer aktiv del i ju äldre de blir, kommer att se ut? Alltså behöver de få ta del av allt det som finns och som kommer att finnas. Prova. Undersöka. Lära sig hantera. Så att det inte känns konstigt eller övermäktigt att ta in och lära sig. Så att de kan ta en självklar plats i det nya samhället om några år. Just nu handlar mycket om datorer, som numera finns i den simplaste mobil...

 

Men om 10 år - vad är det då?

 

 För barnens del handlar mycket idag om spel. På föräldrarnas mobiler. På egna surfplattor. På datorer. Men allt är inte "bara" spel. Och alla spel är inte "bara" spel...

Kring vår lärplatta samlas vi för samtal, kreativitet och lärande...

 

Här kan en måla...

 

... eller skriva...

 

... med penna eller...

 

... eller tusch...

 

... och använda alla regnbågens färger. 

 

Men lika gärna kan en skriva på tangentbordet.

 

En kan hitta fina papper att måla på - och helt plötsligt växer berättelser fram som utspelar sig på havets botten...

 

... eller så gör en helt enkelt sin egen spökhistoria där Spindelmannen plötsligt dyker upp med sitt spindelnät. Konstnärligt frihet. Enkelt och lätt.

En sitter ner en stund tillsammans med sina vänner. En i taget sköter lärplattan. Oftast. Det berättas ofta, ofta historier till det som ritas - och då växer de fram som en gemensam berättelse.

Tillsammans!

Ja...

Ni förstår.

 Men ibland fungerar det faktiskt att sköta även ritandet/målandet/skrivandet tillsammans. En lägger till sitt eget - men tar inte bort det någon annan har gjort.

 

Det vi tränar på då är - turtagning! Superviktigt -  när en ska vara tillsammans. 

 

Och inte är det helt okomplicerat.

 

Men det går framåt... :)

För det är spännande också att se/höra vad de andra tänker. Att få lite ny input...

Och är det något vi tror om framtiden så är det nog just det - betydelsen av att kunna jobba tillsammans kommer att vara avgörande. Så det är bäst att träna på!

Så vi tränar...

 

 

 

... och tränar...

 

 

... och tränar!

 

Och när vi inte orkar måla mer - ja, då övar vi oss lite på matematiken. Även det en konstform. Om en bara har de rätta ögonen på sig. Och det har vi! :)

 

Det om detta!

 

Nu går vi in i den sista veckan innan jul.

Tänk vad fort tiden går!

 

Men vi jobbar på in i det sista.

 

Så vi ses.

 

Här.

 

Där.

 

Eller båda!

 

 

 

 

 

Ljus och värme

En sak står klar efter alla våra möten. 

Oavsett om vi ses på föräldramöten, fixarkvällar, sommarfester, utvecklingssamtal eller, som nu, Luciafester - det finns så mycket värme i den här gruppen! <3 

En blir varm i hjärtat! <3 

Och ljuset - ja, det bidrar ni med allihop - vuxna som barn! Idag något förstärkt av luciakronor, tärnljus och stjärnor. Men kanske mest av ljuset i ögonen på både barn och vuxna! För visst var det så som en av er sade ikväll:

- Man kan liksom inte sluta le! 

Visst var det så.... Barnen var - såklart - fantastiska. Alla dessa texter. Och melodier. Allt klarade de själva. Och vi log... 

Vi saknade vår Karin som ju brukar ackompanjera så vackert på gitarr. Men barnens sångarglädje stod så fint för sig själv ikväll. På det viset var vår Karin ändå med oss.  En kunde verkligen inte sluta le! Och ni såg väl att de var glada också?

 Barnen. :)

Så, tack! 

För att ni kom!

För att vi får låna era barn!

För vår fina present! 

För all värme!

Imorgon ses vi igen. De flesta av oss i alla fall. :)

Till dem av er som ska vara lediga imorgon önskar vi en 

SKÖN LUCIAHELG!

Vi andra ses imorgon.

Kanske lite trötta.

Men glada!

Här.

Där. 

Eller båda!

Genrep

En brukar ju säga att genrepet ska gå dåligt - då kommer premiären bli strålande.

 Men... 

Vi hade faktiskt ett strålande genrep och vi tror... att vår Lucia-fest för er kommer bli strålande ändå!

Genrepet var ju på Rydberggården idag.

Och våra nerver var nog lite... på helspänn kan en säga. 

Så...

Några bilder på själva framträdandet kan vi inte bjuda på.

Men...

Vi kan säga till alla er som var lite oroliga innan, att..

Det gick strålande!

Alla var med!

Alla sjöng - av hjärtans lust! Somliga (inga namn ... men hen pratar också ganska mycket...;)))) hade önskat att hen fick ta i lite till. Men idag var det barnröster som skulle höras. Och så blir det även på vår Lucia-fest! :)
Det är lätt att bli lite carried away alltså. För vi gillar så mycket att sjunga tillsammans. :) 

Innan dagens framträdande åt vi julbord (vid långbord) tillsammans. Det smakade smaskens kan vi säga! Köttbullar, skinka och prinskorvar dansade ner i magen - som tackade och log. 

Efter framträdandet blev vi bjudna på saft och pepparkakor och till och med en is-choklad. Det är fantastiskt att vara artist! :)

När vi så kom tillbaka till Vipan från lussandet på Rydberggården stod borden kvar i långa rader. Så mellis intogs även det tillsammans - så som vi gillar det. 

Det kändes helrätt en dag som denna!

Medan vi sitter och äter så sprider sig tonerna av en liten sång från en plats vid bordet... och genast stämmer alla in. Vilken stämning alltså! 

En femåring kommer fram med glitter i ögonen och viskar i örat:

- Det låter som en riktig kör!

Sannerligen!

Så nu vet ni vad ni kan vänta er.

Sångarglädje! 

Och lite pepparkakor... :)

Vi ses då!

Här.

Där.

Eller båda! 

Förberedelser...

... inför Lucia har vi inte lagt ner så mycket tid på. Hittills!  

 

Men idag doftade det av... 

... pepparkakor i hela huset! <3 

Gissa om vi fick en massa nyfikna fröknar, som "bara" skulle titta vad vi gjorde, på besök?! Men de fick bara lukta. Kakorna smakade vi högtidligt på själva. Jo, en måste faktiskt provsmaka när en ska bjuda på det. Så är det bara! Och JA - de går att bjuda på, så nu väntar vi bara på att ni ska komma. Vi har hört att vissa av er också älskar pepparkakor... :) 

Vi provade att gå i Luciatåget också. Och det satt perfekt! Med perfekt menar vi alltså att det inte är ett problem för oss att gå på ett led och sjunga samtidigt. För övrigt önskar vi att ni är lika fria som barnen i era förväntningar på Luciafirandet.

VI vill ha en rolig kväll tillsammans med er.

 

Det är vårt mål.

Vi vill sjunga de sånger som vi tycker om för er - och kanske låta bli några andra... Vi upptäckte förresten en ny favorit idag som vi hoppas ska få klinga i era öron under kvällen. Kanske hinner vi lära oss texten. Kanske inte. Kanske sjunger vi den ändå. Kanske inte... Fritt - så ska livet levas! :) 

Spännande eller hur? 

Adventskalenderkulorna minskar i antal för varje dag. Nu är det bara 18 kvar. 18... Det är inte mycket! Det bara svischar till och så kommer Tomten. Men först - Lucia! Och Sven... Brrr! Men det är ju jätteroligt med lite snö. Om en slipper skotta. Och köra bil... Och det slipper vi ju tack och lov här på Vipan. Vi kan bara njuta av att det äntligen, äntligen blivit vinter!  

Ha en skön helg och andra advent hör ni!

 

Och kör försiktigt om ni måste ut med bilarna. Pulka är det bästa nu... :)

 

Vi ses som vanligt nästa vecka!

Här. 

Där. 

Eller båda! 

Sjumilakliv...

... in i den digitala teknikens värld!

 

 

Nej, så stort är det inte. ÄN! Men för pedagoger som har väntat och längtat och jobbat upp förväntningarna en liten, liten aaaaaaning så känns det stort. För vi kan nu känna vad som ligger inom räckhåll. Alldeles där bakom hörnet. Och det går lekande lätt...

 

 

Vad säger ni? Vad det handlar om?

 

Film kära vänner! Vi gör numera film. I all enkelhet... ;)

 

Titta bara:

 

 

Det här är saker som känns stora för oss pedagoger men som är alldeles självklara för barnen. Fantastiskt att se. Och ni hör ju skratten som porlar medan filmen skapas! Det är inte så mycket Norén eller Bergman över just den här sekvensen (med tanke på skratten...;)) - men stor film, helt klart!

Det här arbetet krävde inte ens instruktioner. Barnen agerar intuitivt i ordets alla bemärkelser. Det praktiska bara fungerar. Och historierna tillkommer i stunden. Magiskt! Mycket stort kommer att komma ur detta i sinom tid. Det är vår starka övertygelse.

 

Det här är alltså ett av de sätt vi använder vår nya lärplatta på. Det blir inte så mycket spel på den. Men desto mer film och framförallt kreativitet och lärande på ett lustfyllt sätt. Och just nu känner vi att det här kan bli stort... Riktigt stort!

 

Hur tänker vi då?

 

 

I läroplanen står att förskolan ska sträva efter att varje barn:

• utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa

En sak är säker - vi har utvecklat ett intresse för det här. Snabbt gick det och samtalar gör vi. Nu kan vi nästan inte vänta på att börja med det vi egentligen tänkte använda den här appen till. "Sagan om vattendroppen" ska bli film! Eller kanske filmer. För vi har svårt att se att inte de flesta är sugna på att göra sin egen version av den. Här finns inte bara en regissör. Det är en roll för alla - tillsammans.

Såklart!

För övrigt har det ju varit glest med blogginlägg den här veckan. Kanske är vi lite splittrade nu... Tankarna far och flyger som de brukar göra i juletider. Fast vi kanske inte tänker så mycket på sill och sju sorters kakor som på alla de idéer som fullkomligen exploderar här inne! Vad är det vi ska hugga tag i? Dessutom har vi vår kära VFU-elev Amanda som behöver pröva sina vingar (och gör det med den äran) och nu också en prao-elev Gustav (som går år 8 på Skansenskolan) som kom som en frisk fläkt till oss i måndags. En nästan äkta kill-fröken. Det gillas - av både stora och små! Tyvärr har han planer på att bli grävmaskinist när han blir stor. Vi gör vad vi kan för att få honom på andra tankar! ;) Han initierade ett mycket givande samtal med barnen idag om vad de skulle bli när de blev stora och här finns alltså både blivande bönder, brandmän/kvinnor, superhjältar och ortopeder ska ni veta.

- Jag ska jobba på sjukhus. Laga ben som är trasiga. Det ska jag.

 

Joråsatt... Framtiden är tryggad!

 

Men igår... var i alla fall en del av oss (och Gustav!) på Lovisatorpet en sväng. Där lekte vi som vanligt och njöt av utsikten...

 

- Titta! Jag kan se Kalmar!
- Ja! Hur vet du att det är Kalmar?
- Därför där är den där backen! (högbrodelen)

Så lekte vi...

 

... "Kom alla mina kycklingar". Det blev rejäla språngmarscher för att klara sig undan räven. Som oftast var en varg... ;)

Sedan lekte vi kurragömma! Västarna gjorde sitt bästa för att avslöja våra gömställen i det nu obefintliga lövverket. Men det gör inget. Det är ju ändå det som är det roligaste - att bli hittad!

 

Så lät vi promenaden fortsätta mot grusgropen och då upptäckte vi något som var snarlikt ett hav.

- Är det ett hav?
-Nej, det är plast.
- Oj!
- Men jag tror att det är vatten där under för titta det är vågor där.
- Nej, jag vet att det är en åker där under.

Så närmar vi oss gropen och då ser vi kyrkan torna upp sig - stor och ståtlig.

 

- Kolla den får plats i mina händer!

- I mina med!

Men vår VFU-student har superkrafter...
 

Hon kan bära hela kyrkan i sin hand! :)

 

Klättrar en upp på stenarna så blir en nästan lika lång som kyrkan.

Men det är inte helt lätt...

 

Något annat som inte är lätt är att hålla reda på reglerna...

 

 

 

... i fotboll! Tur att vi hade en kill-fröken med som hade stenkoll.

 

- Nej! Det blev inte mål! Han stod för nära!

- Fast i riktig fotboll får man stå hur nära som helst. Till och med i målet.

- Får man?

- Ja.

- Jaha.

- Nu spelar vi igen.

 

Och en tjej-fröken som såg allt! ;)

Många mål blev det!

 

 

Ja.

 

Det var väl det.

 

Idag.

 

Imorgon tar vi nya tag.

 

Då ses vi!

 

Här.

 

Där.

 

Eller båda!

 

 

P.S Vi såg att hela marken var täckt av stjärnor. Är det för att det är advent tror ni?

 



Rödluvan och hästen

Forskninsprojektet som vi deltar i, där vi undersöker hur vi kommunicerar värdeordet ANSVAR, rullar vidare. Det är ganska intressant att se hur allas våra beteenden faktiskt börjar förändras när en är medveten. Och fokuserad.

I vårt arbete på Vipan sätter vi ljuset på ansvar i matsituationen - med förhoppning om att det vi vill se mer av, det vill säga hänsyn, respekt och empati ska spilla över även på andra situationer under dagen. Och sakta men säkert ser vi att det är just det som händer... Även om vi fortfarande funderar (på ett vetenskapligt plan) över hur vi vet att det är just ansvar vi ser och inte något annat. Lydnad till exempel... Det är lurigt. Men jätteintressant och nyttigt!

Minst lika intressant skulle det vara att höra mer om hur ni tänker kring ordet ansvar. Dela gärna med er av era kloka tankar!

Vi tänker lite så här - att när barnen själva börjar göra saker utan att en vuxen har påtalat det så visar det på ansvar...

Som till exempel härom veckan när vi satt tillsammans på "världen" (vår matta i köket:)) och åt frukt. Ni vet hur det kan bli lite saker över då. Nån liten kärna eller rest av ett skal eller så...  Det har varit ganska vanligt att man lägger det som blir över på mattan eller golvet. Där det finns plats helt enkelt. Men den här gången reser sig rådig 5-åring på eget initiativ och hämtar papperskorgen och ställer den helt självklart mitt på mattan så alla kan kasta sitt skräp där! Ansvar? Definitivt. 

Hört idag vid matbordet:

 

- Idag får man bara ta två skedar av köttfärssåsen. Så det räcker till alla. Det finns inte mer, visst? 

 

Och nej, det var inte fröken som sade det utan - just det - en femåring! :) Sedan såg vi att det nog ändå räckte till en omgång till.
 

- Man kan ta två skedar till och sen kanske en sked. Sen är det slut. 

 

Samma 5-åring. En 5-åring som alltså gör avancerade matematiska kalkyleringar över hur en volym ska fördelas mellan ett antal individer och dessutom därmed avgör hur mycket som blir lagom att ta. För det ingår också i det här med ansvar. Att inte lägga på mer på sin tallrik än en tror sig äta upp. Lagom. Och det vet väl alla som någon gång har ätit julbord att det inte är så lätt! Ögat vill ju oftast ha mycket av allt det goda. :) Men det där med lagom handlar ju också om att inte ta allt själv så att någon blir utan. Och då tränar vi oss alltså i både hänsyn, respekt och empati. Bland annat. Och så ansvar såklart.

Att vi numera vid matbordet påminner varandra om hur en säger när en vill ha mer mat eller mjölk eller... Och att säga tack och varsågod - det är en självklarhet i stort sett! Och då är det fascinerande att tänka på hur lite det är som behövs för att saker ska förändras till det bättre! Visst?! Lite medvetet arbete och fokus... Det är allt. Tänk vad enkelt! Det borde väl fungera på fler områden...

Såklart gör det det! 

Idag blev vi lite påminda om det också faktiskt. Ni vet det där med hur vi jobbar i små grupper, med tydliga val och kända rutiner och hur det har påverkat gruppen på ett positivt sätt - det är ju ett lysande exempel på hur fokus och medvetenhet kan leda till positiv förändring. Tack vare det har det  fungerat riktigt bra på Vipan trots att vi inte är full ordinarie styrka just nu. För att vi har sätt att jobba som är tydliga. För alla! Även vuxna. Om vi bara hinner förklara tänket... ;) Det är ju det där med tiden hela tiden. Men vi är tidsoptimister. I någonslags positiv bemärkelse... :) 

Idag provade vi vår modell på en Pingvinfröken som kom på besök och jobbade hos oss idag. Hen var väldigt nyfiken på hur Viporna gör. Och vi visade glatt! När en får finbesök så får en också passa på. Ta tillfället i akt. Fånga tillfället i flykten och göra något annorlunda. Annorlunda bra - såklart! :)

  Och så kom det sig att det på vilan blev en teater för alla istället för den vanliga läsningen... 

 

 

Teater Vipan presenterar: Rödluvan och Hästen

 

- Det var en gång en liten pojke... som hette Rödluvan.

- Neeeej!!!! Det är ju en flicka!!!

- Nja... men den här sagan handlar om en liten pojke som hette Rödluvan. Han hade nämligen alltid en liten röd mössa på sig som hans pappa hade stickat.  

 

Ja.

 

Självklart var det inte heller någon mormor med i sagan. Men en stackar hostig och snorig farfar...

Vargen var utbytt mot en lite stingslig och hungrig häst.

Jägaren hette Greta...

 

- Det heter min gammelmormor!

 

Minimalistisk teater.

 

 

 

Rödluvan var en riddare.

Pappa en kotte.

Hästen var en häst - faktiskt!

Farfar var en kaplastav.

Jägaren en penna.

 

 

Det bästa av allt var hur det, efter att den första reaktionen på att Rödluvan var en pojke, inte blev någon stor förvåning över att det var en pappa som packade godsakerna till farfar och så vidare. Nej, snarare var det så att det uppstod lite nyfikenhet på vad som skulle hända härnäst. Inte heller var det några problem med kottar, klossar eller pennor som "skådespelare". Tänk så fri en kan vara då...

 

Den här gången var sagan ändå mycket lik originalet. Men det kan mycket väl hända att Rödluvan dyker upp igen. Och hästen. Undrar vad som händer då...

 

Nu tar vi kväll.

Som vanligt önskar vi dem av er som tar helg redan idag

 

Trevlig första advent!

 

Vi andra ses ju såklart imorgon.

 

Här.

 

Där.

 

Eller båda! ;)

 

 

 

 

 

När vattnet blev till is

 

Aaaahhhhh!!!

 

Så fick vi äntligen traska i väg till vår älskade Jordtorpsås!

 

En skulle kunna tro att det är fröknarnas val. Att det är de vuxna som vill ut i friska luften. Kanske för att få lufta sitt fågelintresse. Eller för att lufta kameran kanske... Men faktum är att vi är lika sugna hela bunten. För när vi nu gjorde det till ett val att följa med - ja, då var det kö till listan!  Det här vill en inte missa liksom.

 

 En dag i friska luften.

 

 En dag i "frihet". 

 

 En dag i solen. Ja, vi tog och beställde sol även till den här Jordtorpsåsdagen. Det blir liksom... bättre då... Någon gång framöver kanske vi beställer regn... Eller snö?

Vi får se. ;)))

 

Idag skulle vi ju dessutom göra upp eld och grilla korv!

Bara det gör ju att en blir sugen att följa med.

 

Faktum är att vi började dagen med eld både här och var...

 

 

 

... i form av tända ljus. Och så lite mysmusik på det. Skön start på dagen!

 

- Varför är det ljus överallt? Är det jul nu?

- Nej, inte riktigt än. Men snart. Men tycker du inte att det är mysigt med ljusen.

- Jo, det är jättemysigt!

 

- Vad gör du nu?

 

 

- Jag gör chokladmjölk.

- Varför då? (vi är lite nyfikna också... hela bunten!:))))

- För att vi ska ta med oss det till Jordtorpsåsen idag.

- Ja just det! Gott!

- Ja, och varmt.

- När ska vi gå egentligen?

- Snart.

- Bra!

 

Ja, så gick vi då. Så snart alla hade kommit... Och allt började ju ungefär som vanligt ni vet...

... vägen fram.  

 

Och ja... vi hade ju beställt sol. Så den sken.

 

Men vet ni...

 

- Håll utkik efter vatten och is nu!

- Ja, och dimma!

 

Såklart!

 

Och vad är det första vi får se när vi kliver utanför grinden om inte...

 

 

- Titta, det är is på soptunnan!

- Jag kan skriva mitt namn här.

 

Ja, redan här började en lite annorlunda resa mot Åsen.

 

Överallt hittade vi...

 

 

 

 

 ... is!

 

I alla möjliga former...

 

 

 

- En triangel! 

 

 

- Oj! En pentagon!

- Vad är en pentagon?

- En femhörning.

- Jaha.

 

 

Och så - den numera klassiska...

 

 

 

... hexagonen! :)

 

 

- Titta, det är vatten i den!

- Hur menar du?

- Ser du inte bubblorna?

- Jo, just det. Att det kan finnas vatten i isen...

 

Som vanligt hade vi vårt landmärke - den kanske längsta pinnen i världen - att ta ut riktningen efter.

 

 

 

Men - när en sänkte blicken...

 

 

... var hela världen taggig!

 

 

 

 

 - Hur kan det vara så taggigt, undrade pedagogen?

- Det är växten.

 

Vi tog upp ett grässtrå som var taggigt av frosten. Så strök vi på det... och allt det taggiga försvann. Kvar var bara det alldeles vanliga och helt släta grässtrået...

 

- Jaha...

 

Det var nästan så en kunde se tankarna snurra. Hur kan isen bygga upp sig så? Frågor som nog inte är helt klart formulerade i tanken försöker hitta sin plats bland det vi känner till. Vi får tänka vidare. Bara det att det fanns is överallt var så spännande. Vi hackade. Stampade. Knackade. Och så ville vi spara isen. Den var ju så vacker! Faktiskt vill vi också prova att plantera den...

 

- Vad tror du kommer växa upp då?

- Jag vet inte. Kanske ett ishus.

- En igloo?

- Kanske.

 

 

 

Taggarna fanns också överallt...  

 

 

... och glänste som diamant i solskenet.

 

 

Isen hade också målat mönster i det som en gång var en vattenpöl.

 

 

 Till och med isen var glad idag!

 

En annan spännande upptäckt var...

 

 

- Titta! Djungeln (majsfältet) är borta nu!

 

Men is var inte allt vi hittade...

 

 

... det fanns snö också.

 

- Det är för att det snart är jul! Det är bara tre (visar med fingrarna) veckor kvar!

 

Logiskt!

 

Väl framme vid målet kunde vi konstatera att inget var sig direkt likt sedan sist vi var här.

 

 

Där det en gång låg en "sjö" fanns nästan inget vatten alls.

 

- Det finns inga blodiglar heller!

 

Kanske var det den största besvikelsen.

 

Som tur var varade den inte länge.

 

 

En kunde ändå undersöka vad som fanns under isen. Eller bara hacka upp lite is...

 

 

 

Annars var nog elden huvudattraktionen.

 

 

Och så korven såklart!

 

 

 

Där det finns eld finns det rök.

 

Eller som vi säger...

 

- Det måste finnas rök annars blir det ingen eld!

- Är röken dimma?

- Nej, det är rök.

 

Ska en grilla korv så behöver en ha en grillpinne. Eftersom världens längsta pinne var upptagen med att snurra och ge oss elektricitet så fick vi leta upp andra.

 

 

Viktigt att de såg ut som bostaven Y och var ganska långa så en slipper grilla tassarna.

 Men det räcker inte med att ha en pinne som ser ut som ett Y. Det måste vara spetsigt också.

 

Bra barn reder sig själva.

 

 

 Med en potatisskalare fixar en det lätt som en plätt. Och skulle det ändå kännas svårt så finns det ju alltid en kompis som en kan be om hjälp. :)

 

 

 Så åt vi och mumsade...

 

 

 

 ... och kanske har inget någonsin smakat så gott!

Ni vet - så där lite lagom halvkalla korvar med en lätt smak av kol... ;)

Precis som det ska smaka när en är på utflykt!

Och korv nummer två - när den värsta hungern lagt sig - ganska så mycket åt det svarta hållet och definitivt genomstekt. ;)

 

 

Gott var det i alla fall med både nummer ett och två!

 

När elden började falna...

 

 

... visste barnen på råd.

 

- Vi måste blåsa på den.

- Ja, så den får syre!

 

Det vet ju minsta barn. :)

 

När hungern var stillad sökte vi oss till platsen där vi hittat både troll och sköldpaddor (ja, det vill säga trollsländor och stora dykare): 

 

 

Den lilla dammen.

 

Även den var täckt av is.

Under isen var det ändå spännande nog fullt av liv.

 

Stora och små dykare for omkring som ingenting!

 

- Hur kan de vara där - under isen? 

 

Ja.

 

Hur?

En mycket liten sköldp... vi menar dykare fick vi upp ur vattnet trots isen. Men sedan stoppade vi tillbaka den.

- Den kanske inte andas så bra när den inte är i vattnet?

Att titta genom isen och se allt som levde var spännande. Lite som att titta på TV. Och när en kände på isen så...

- Åh! Kallt! Den är len!

- Titta! Vilket fint mönster på isen!

- Är det vågorna?

 

Såklart var dagen strålande.

Det kan ju inte bli annat!

Massor av glada människor.

Massor av sol.

 

 

Inga blommor - men nyponen lyste som eldar.

 

- Titta, nyponrosor!

 

Mmmm... så var det en sak till...

Den var lite hemlig.

Inte alla såg...

 

Men det är ingen tvekan om att julen verkligen snart är här.

För... 

 ... nu är tomtarna ute och tittar efter vägen till åsen...

 

 

... och en stod och smög vid själva ingången till naturreservatet.

 

Om ni vågar (och är snälla...) så kan ni ju kika efter dem också. :)

 

Nog pirrar det lite i magen nu.

Nu fattas det bara lite vitt...

 

- Fröken, väntar du på snö?

- Ja!

- Det gör jag med! Då kan man bygga snögubbar. Och kanor...

 

Härliga tider!

 

En härlig och lite annorlunda dag på Åsen var över.

Vägen dit tog tid idag.

Det var så mycket is överallt att titta, känna och smaka på. Jo. Lite. En bara måste.

Vägen hem gick däremot ovanligt snabbt. Även om vi blev lite sena hem.

Det är svårt att slita sig...

 

 

Innan vi gick hem fick vi mumsa på goda hemmagjorda pepparkakor och varm chokladmjölk.

Fint.

Och gott!

 

Vi hade lite extra ressällskap idag också, under verkligen hela promenaden och tiden där uppe. Det var ju lite speciellt... Fokus låg mycket där idag för oss alla. För sällskapet var nämligen...

 

 

 

Ingen ko på isen. Men väl en katt...

 

Kanske vet vi vems det är... Kanske inte. Om någon av er känner till det så kanske ni kan hälsa att de två (jo de är två, men bara en var sugen på långpromenad) små vännerna tillbringar ganska mycket tid hos oss på förskolan. Ibland även inomhus när vi inte hinner hejda dem. Hur söta de än är så är det nog inte den bästa platsen för dem...

 

Nu ska vi smälta (hoppsan! ;)) dagen.

Imorgon ses vi igen med nya friska krafter.

Här.

Där.

Eller båda!