Det lackar mot jul

När en som bäst går omkring och tror att vi låter tiden bara gå. Att vi tar det lite lugnt (eller... ja...;)). Bara väntar på tomten. Ja - då händer det! Precis som det brukar, egentligen!

Barnen fångas av något nytt! 

Och så är det igång... 

Det är fåglarna som återvänder! :) 

Lärplattan är en stor inspirationskälla.

Vi använder appen Kvitter.

Där får en lära sig allt en vill om fåglar och deras läten och vanor.

- Fröken, får jag ta plattan?
- Ja, vad ska du göra?
- Jag vill titta på Kvitter.
- OK! Får jag vara med?
- Ja!

Så klickar vi oss snabbt fram och botaniserar bland arter och läten... 

Blåmesen är en storfavorit bland barnen.

Men idag tror vi bestämt att den fick konkurrens...

... av lunnefågeln!

Den är ju inte en av våra vanligaste fåglar vid fågelmatningen precis. ;)
Men någon råkade byta land medan vi klickade omkring och så vips...

... var vi i Norge!
Och där trivs lunnefågeln.

Vacker som få med sin stora färgglada näbb.

Men det roligaste av allt var nog ändå lätet...

- Den låter som en gammal farbror som skrattar!

Minsann! :)

Jamen... då blir en ju sugen på att måla!

Fram med kritorna!

Och så var produktionen igång...

- Jag har gjort en blåmes och en svartmes.

- Ja. Har du sett en svartmes någon gång?

- Nej! Finns de?

- Ja. 

Vi kollade det med appen såklart.

Den kvittrade vackert också.

- Åh, jag somnar... 

Ja, det är ju avslappnande med fågelsång. :)

En tornseglare dök också upp.

Och blåmesen igen!

En brun kärrhök!

(även om den var snarlik en örn... ;))

Men många var ändå mest sugna på att dokumentera lunnefågeln...

Ute började vi spekulera i hur vi på smidigaste sätt sätter igång vår fågelmatning. Eller ja... själva matningen är ju inget problem i sig. Men vi vill ju gärna kunna studera de små liven genom fönstret. Och då blir det lite knepigare. Tur att vi är lite filuriga av oss... Somliga mer än andra - och då pratar vi INTE om hen som pratar så mycket!  ;) Så vi ska nog kunna hitta på en lösning.

Annars hör vi av oss... ;)))

Vissa snickarkunniga föräldrar hann precis lämna gården när idé-sprutan satte igång. 

Klarade sig undan i rena turen kan en säga. 

Men vi vet var ni bor... ;)))

Nu ska vi fira jul!

Så nu ska vi ta det lugnt. På riktigt! 

Inga fler blogginlägg förrän vi drar igång igen i januari. 

Ha en väldigt, väldigt 

GOD JUL!

och ett 

Gott Nytt År!!!

Vissa av oss ses imorgon ändå.

Vi andra ses igen 2014!

Här.

Där.

Men förmodligen och förhoppningsvis båda!

Tillsammans

Det talas om att TV- och dataskärmar är de nya helgedomarna. Den nya tidens lägereld. Det är där vi samlas. Där vi känner samhörighet. Där informationen sprids.  Men också där vi passiviseras. 

Därför är många "rädda" för att den digitala tekniken tar plats redan i förskolan. "Ska inte barnen leka?" "De spelar ju redan så mycket..." "Ska de inte röra på sig istället?" Jo. Ja. Och jo... Fast kanske inte istället. Men också! För... 

Vilka av oss skulle idag klara att sköta det dagliga livet utan den moderna tekniken? En dag utan mobilen? Bara en sådan sak...

Tänk på hur det var på den tiden då datorerna var stora som hus, internet betraktades som en "fluga" och vi inte hade mobiltelefoner... Minns ni? Eller är ni för unga? ;)

Så snabbt har faktiskt utvecklingen gått att det under en tioårsperiod hände så mycket så att det som var ovanligt eller nytt en dag, 10 år senare var en självklarhet som vi inte kunde klara oss utan.

 

 Hur överlevde vi? Innan alltså? ;))) 

 

Nu är allt det - och lite till - en självklar del av vår vardag. På gott och ont räknar vi med att alla alltid ska vara nåbara. Att en förväntas kunna hitta alla slags information en touch bort. En kan tycka vad en vill... Men utvecklingen går framåt! Och vem vet hur livet och samhället, som barnen ska ta allt mer aktiv del i ju äldre de blir, kommer att se ut? Alltså behöver de få ta del av allt det som finns och som kommer att finnas. Prova. Undersöka. Lära sig hantera. Så att det inte känns konstigt eller övermäktigt att ta in och lära sig. Så att de kan ta en självklar plats i det nya samhället om några år. Just nu handlar mycket om datorer, som numera finns i den simplaste mobil...

 

Men om 10 år - vad är det då?

 

 För barnens del handlar mycket idag om spel. På föräldrarnas mobiler. På egna surfplattor. På datorer. Men allt är inte "bara" spel. Och alla spel är inte "bara" spel...

Kring vår lärplatta samlas vi för samtal, kreativitet och lärande...

 

Här kan en måla...

 

... eller skriva...

 

... med penna eller...

 

... eller tusch...

 

... och använda alla regnbågens färger. 

 

Men lika gärna kan en skriva på tangentbordet.

 

En kan hitta fina papper att måla på - och helt plötsligt växer berättelser fram som utspelar sig på havets botten...

 

... eller så gör en helt enkelt sin egen spökhistoria där Spindelmannen plötsligt dyker upp med sitt spindelnät. Konstnärligt frihet. Enkelt och lätt.

En sitter ner en stund tillsammans med sina vänner. En i taget sköter lärplattan. Oftast. Det berättas ofta, ofta historier till det som ritas - och då växer de fram som en gemensam berättelse.

Tillsammans!

Ja...

Ni förstår.

 Men ibland fungerar det faktiskt att sköta även ritandet/målandet/skrivandet tillsammans. En lägger till sitt eget - men tar inte bort det någon annan har gjort.

 

Det vi tränar på då är - turtagning! Superviktigt -  när en ska vara tillsammans. 

 

Och inte är det helt okomplicerat.

 

Men det går framåt... :)

För det är spännande också att se/höra vad de andra tänker. Att få lite ny input...

Och är det något vi tror om framtiden så är det nog just det - betydelsen av att kunna jobba tillsammans kommer att vara avgörande. Så det är bäst att träna på!

Så vi tränar...

 

 

 

... och tränar...

 

 

... och tränar!

 

Och när vi inte orkar måla mer - ja, då övar vi oss lite på matematiken. Även det en konstform. Om en bara har de rätta ögonen på sig. Och det har vi! :)

 

Det om detta!

 

Nu går vi in i den sista veckan innan jul.

Tänk vad fort tiden går!

 

Men vi jobbar på in i det sista.

 

Så vi ses.

 

Här.

 

Där.

 

Eller båda!

 

 

 

 

 

Ljus och värme

En sak står klar efter alla våra möten. 

Oavsett om vi ses på föräldramöten, fixarkvällar, sommarfester, utvecklingssamtal eller, som nu, Luciafester - det finns så mycket värme i den här gruppen! <3 

En blir varm i hjärtat! <3 

Och ljuset - ja, det bidrar ni med allihop - vuxna som barn! Idag något förstärkt av luciakronor, tärnljus och stjärnor. Men kanske mest av ljuset i ögonen på både barn och vuxna! För visst var det så som en av er sade ikväll:

- Man kan liksom inte sluta le! 

Visst var det så.... Barnen var - såklart - fantastiska. Alla dessa texter. Och melodier. Allt klarade de själva. Och vi log... 

Vi saknade vår Karin som ju brukar ackompanjera så vackert på gitarr. Men barnens sångarglädje stod så fint för sig själv ikväll. På det viset var vår Karin ändå med oss.  En kunde verkligen inte sluta le! Och ni såg väl att de var glada också?

 Barnen. :)

Så, tack! 

För att ni kom!

För att vi får låna era barn!

För vår fina present! 

För all värme!

Imorgon ses vi igen. De flesta av oss i alla fall. :)

Till dem av er som ska vara lediga imorgon önskar vi en 

SKÖN LUCIAHELG!

Vi andra ses imorgon.

Kanske lite trötta.

Men glada!

Här.

Där. 

Eller båda!

Genrep

En brukar ju säga att genrepet ska gå dåligt - då kommer premiären bli strålande.

 Men... 

Vi hade faktiskt ett strålande genrep och vi tror... att vår Lucia-fest för er kommer bli strålande ändå!

Genrepet var ju på Rydberggården idag.

Och våra nerver var nog lite... på helspänn kan en säga. 

Så...

Några bilder på själva framträdandet kan vi inte bjuda på.

Men...

Vi kan säga till alla er som var lite oroliga innan, att..

Det gick strålande!

Alla var med!

Alla sjöng - av hjärtans lust! Somliga (inga namn ... men hen pratar också ganska mycket...;)))) hade önskat att hen fick ta i lite till. Men idag var det barnröster som skulle höras. Och så blir det även på vår Lucia-fest! :)
Det är lätt att bli lite carried away alltså. För vi gillar så mycket att sjunga tillsammans. :) 

Innan dagens framträdande åt vi julbord (vid långbord) tillsammans. Det smakade smaskens kan vi säga! Köttbullar, skinka och prinskorvar dansade ner i magen - som tackade och log. 

Efter framträdandet blev vi bjudna på saft och pepparkakor och till och med en is-choklad. Det är fantastiskt att vara artist! :)

När vi så kom tillbaka till Vipan från lussandet på Rydberggården stod borden kvar i långa rader. Så mellis intogs även det tillsammans - så som vi gillar det. 

Det kändes helrätt en dag som denna!

Medan vi sitter och äter så sprider sig tonerna av en liten sång från en plats vid bordet... och genast stämmer alla in. Vilken stämning alltså! 

En femåring kommer fram med glitter i ögonen och viskar i örat:

- Det låter som en riktig kör!

Sannerligen!

Så nu vet ni vad ni kan vänta er.

Sångarglädje! 

Och lite pepparkakor... :)

Vi ses då!

Här.

Där.

Eller båda! 

Förberedelser...

... inför Lucia har vi inte lagt ner så mycket tid på. Hittills!  

 

Men idag doftade det av... 

... pepparkakor i hela huset! <3 

Gissa om vi fick en massa nyfikna fröknar, som "bara" skulle titta vad vi gjorde, på besök?! Men de fick bara lukta. Kakorna smakade vi högtidligt på själva. Jo, en måste faktiskt provsmaka när en ska bjuda på det. Så är det bara! Och JA - de går att bjuda på, så nu väntar vi bara på att ni ska komma. Vi har hört att vissa av er också älskar pepparkakor... :) 

Vi provade att gå i Luciatåget också. Och det satt perfekt! Med perfekt menar vi alltså att det inte är ett problem för oss att gå på ett led och sjunga samtidigt. För övrigt önskar vi att ni är lika fria som barnen i era förväntningar på Luciafirandet.

VI vill ha en rolig kväll tillsammans med er.

 

Det är vårt mål.

Vi vill sjunga de sånger som vi tycker om för er - och kanske låta bli några andra... Vi upptäckte förresten en ny favorit idag som vi hoppas ska få klinga i era öron under kvällen. Kanske hinner vi lära oss texten. Kanske inte. Kanske sjunger vi den ändå. Kanske inte... Fritt - så ska livet levas! :) 

Spännande eller hur? 

Adventskalenderkulorna minskar i antal för varje dag. Nu är det bara 18 kvar. 18... Det är inte mycket! Det bara svischar till och så kommer Tomten. Men först - Lucia! Och Sven... Brrr! Men det är ju jätteroligt med lite snö. Om en slipper skotta. Och köra bil... Och det slipper vi ju tack och lov här på Vipan. Vi kan bara njuta av att det äntligen, äntligen blivit vinter!  

Ha en skön helg och andra advent hör ni!

 

Och kör försiktigt om ni måste ut med bilarna. Pulka är det bästa nu... :)

 

Vi ses som vanligt nästa vecka!

Här. 

Där. 

Eller båda! 

Sjumilakliv...

... in i den digitala teknikens värld!

 

 

Nej, så stort är det inte. ÄN! Men för pedagoger som har väntat och längtat och jobbat upp förväntningarna en liten, liten aaaaaaning så känns det stort. För vi kan nu känna vad som ligger inom räckhåll. Alldeles där bakom hörnet. Och det går lekande lätt...

 

 

Vad säger ni? Vad det handlar om?

 

Film kära vänner! Vi gör numera film. I all enkelhet... ;)

 

Titta bara:

 

 

Det här är saker som känns stora för oss pedagoger men som är alldeles självklara för barnen. Fantastiskt att se. Och ni hör ju skratten som porlar medan filmen skapas! Det är inte så mycket Norén eller Bergman över just den här sekvensen (med tanke på skratten...;)) - men stor film, helt klart!

Det här arbetet krävde inte ens instruktioner. Barnen agerar intuitivt i ordets alla bemärkelser. Det praktiska bara fungerar. Och historierna tillkommer i stunden. Magiskt! Mycket stort kommer att komma ur detta i sinom tid. Det är vår starka övertygelse.

 

Det här är alltså ett av de sätt vi använder vår nya lärplatta på. Det blir inte så mycket spel på den. Men desto mer film och framförallt kreativitet och lärande på ett lustfyllt sätt. Och just nu känner vi att det här kan bli stort... Riktigt stort!

 

Hur tänker vi då?

 

 

I läroplanen står att förskolan ska sträva efter att varje barn:

• utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa

En sak är säker - vi har utvecklat ett intresse för det här. Snabbt gick det och samtalar gör vi. Nu kan vi nästan inte vänta på att börja med det vi egentligen tänkte använda den här appen till. "Sagan om vattendroppen" ska bli film! Eller kanske filmer. För vi har svårt att se att inte de flesta är sugna på att göra sin egen version av den. Här finns inte bara en regissör. Det är en roll för alla - tillsammans.

Såklart!

För övrigt har det ju varit glest med blogginlägg den här veckan. Kanske är vi lite splittrade nu... Tankarna far och flyger som de brukar göra i juletider. Fast vi kanske inte tänker så mycket på sill och sju sorters kakor som på alla de idéer som fullkomligen exploderar här inne! Vad är det vi ska hugga tag i? Dessutom har vi vår kära VFU-elev Amanda som behöver pröva sina vingar (och gör det med den äran) och nu också en prao-elev Gustav (som går år 8 på Skansenskolan) som kom som en frisk fläkt till oss i måndags. En nästan äkta kill-fröken. Det gillas - av både stora och små! Tyvärr har han planer på att bli grävmaskinist när han blir stor. Vi gör vad vi kan för att få honom på andra tankar! ;) Han initierade ett mycket givande samtal med barnen idag om vad de skulle bli när de blev stora och här finns alltså både blivande bönder, brandmän/kvinnor, superhjältar och ortopeder ska ni veta.

- Jag ska jobba på sjukhus. Laga ben som är trasiga. Det ska jag.

 

Joråsatt... Framtiden är tryggad!

 

Men igår... var i alla fall en del av oss (och Gustav!) på Lovisatorpet en sväng. Där lekte vi som vanligt och njöt av utsikten...

 

- Titta! Jag kan se Kalmar!
- Ja! Hur vet du att det är Kalmar?
- Därför där är den där backen! (högbrodelen)

Så lekte vi...

 

... "Kom alla mina kycklingar". Det blev rejäla språngmarscher för att klara sig undan räven. Som oftast var en varg... ;)

Sedan lekte vi kurragömma! Västarna gjorde sitt bästa för att avslöja våra gömställen i det nu obefintliga lövverket. Men det gör inget. Det är ju ändå det som är det roligaste - att bli hittad!

 

Så lät vi promenaden fortsätta mot grusgropen och då upptäckte vi något som var snarlikt ett hav.

- Är det ett hav?
-Nej, det är plast.
- Oj!
- Men jag tror att det är vatten där under för titta det är vågor där.
- Nej, jag vet att det är en åker där under.

Så närmar vi oss gropen och då ser vi kyrkan torna upp sig - stor och ståtlig.

 

- Kolla den får plats i mina händer!

- I mina med!

Men vår VFU-student har superkrafter...
 

Hon kan bära hela kyrkan i sin hand! :)

 

Klättrar en upp på stenarna så blir en nästan lika lång som kyrkan.

Men det är inte helt lätt...

 

Något annat som inte är lätt är att hålla reda på reglerna...

 

 

 

... i fotboll! Tur att vi hade en kill-fröken med som hade stenkoll.

 

- Nej! Det blev inte mål! Han stod för nära!

- Fast i riktig fotboll får man stå hur nära som helst. Till och med i målet.

- Får man?

- Ja.

- Jaha.

- Nu spelar vi igen.

 

Och en tjej-fröken som såg allt! ;)

Många mål blev det!

 

 

Ja.

 

Det var väl det.

 

Idag.

 

Imorgon tar vi nya tag.

 

Då ses vi!

 

Här.

 

Där.

 

Eller båda!

 

 

P.S Vi såg att hela marken var täckt av stjärnor. Är det för att det är advent tror ni?