Vipan: Nedräkning

Det är knappt en tror sina ögon.

Det är juni nu.

Jo.

För vi fick sätta upp en ny månadsskylt idag. Lite sent... Men ändå. Så det är därför vi vet.

Juni.

Sommar.

Även om det var lite höstrusk i luften idag så var det sommarvarmt i luften.

Och vi på Vipan börjar så sakta förbereda oss mentalt för den slutgiltiga flytten till förskoleklass.

I praktiken har vi ju nu övat på allt. Åkt buss. Målat. Rimmat och ramsat. Upptäckt idrottshallen och gården. Och så det största...

... köat till matsalen.

Hittat våra kläder själva.

Fått lite hjälp av bästa Emelie att nå maten som ligger liiiite för långt bort just nu - men säkert snart är inom räckhåll!

Så det kan vi nu. Men...

Lämna förskolan?

Kära gamla Vipan!

Vi minns när det var dags för flytten hit till Vipan - från Bofinken. Och hur vi undrade hur vi skulle kunna bli nåt annat än Bofinkar.

Någonsin?

Men det gick! Strålande och lekande lätt.

Så även om det känns nu som att vi alltid kommer vara Vipor så... Vi kommer förvandlas. Var så säkra! Det är dags för det nu. Vi är redo.

Sååå...

Nu trappar vi ner.

Går tillbaka till grunden.

Försöker hitta det allra viktigaste inom oss.

Hur vi ska vara mot varandra.

För det är trots allt det som räknas. Om vi sedan kan räkna till tusen miljarder och läsa världens längsta bok och hoppa högst eller måla tavlor som hela världen vill ha - det är bara bonus. I bästa fall... Om du är ensam är det inte till mycket glädje. Ensam är inte stark.

Det är tillsammans som magin kan ske!

Frågan är bara - hur gör en tillsammans?

Alltså - hur gör vi när vi umgås? Vad krävs av oss själva och vad krävs av dem som vi ska umgås med?

Det kan verka enkelt.

Men... är det egentligen så lätt?

Hur fungerar det när en är vuxen? Friktionsfritt? :P

Vi har lärt oss ganska mycket under våra år på jorden. Faktiskt. Att en ibland får sin vilja igenom - men att en andra gånger måste låta någon annan få bestämma. Det är inte lätt alla gånger... ;) Men vår erfarenhet säger oss att vår tur kommer. Och annars kan vi argumentera, förhandla, kompromissa och ibland ändå få gehör för våra önskningar.

Och ibland... får en bara ge sig.

På ett ungefär. För vissa verkar det ju gå lite bättre lite oftare. Men i stort sett jämnar det väl ut sig till slut. Det vet vi.

Av erfarenhet.

Hur gick det till när vi lärde oss allt det här egentligen? Vem lärde just dig att en ibland måste ge med sig? Att din tur kommer ändå? Vad som är rättvist? Hur en kompromissar? Minns du?

Det var av en vuxen. Säkert. Eller troligtvis flera... Och så är det ju för alla våra barn också. Egna. Och dem vi har till låns... Som våra Vipor. Eller barn vi möter - bara sådär. I affären. På gatan. Hemma! Det är vi vuxna som måste visa och hjälpa och dela med oss av våra erfarenheter.

Erfarenhet - det tar tid att skaffa sig.

En får ha tålamod. Och dela med sig av den erfarenhet vi redan skaffat oss. Då går det lite lättare för dem som har mycket kvar att lära.

Det är det viktigaste vi har att lära oss i livet. Att vara tillsammans. Och kanske det svåraste...

För ibland måste en också kunna säga stopp.

Och hur blir det då? Hur gör en? Vill kompisen fortfarande vara kompis då?

Det är viktigt att kunna sätta en gräns för vad en vill delta i eller vad som är tillåtet för andra att göra mot dig. Och respektera andras gränser. Självklart. Idag är det kanske viktigare än någonsin med tanke på allt som händer. Men när det ska göras så känner vi nog lite allihop - att så himla lätt är det inte. Alltid. Och ändå... Jätteviktigt!

Vi behöver ha det här med oss i tankarna. Vi som har lite längre ben. Och lite mer erfarenhet... :) Dela med er! Det är guld värt! För framtiden!

För barnen!

Det bästa vi har!

Mycket text!

Men idag har vi faktiskt också övat oss på att till ljudet av vågskvalp...